Att skrika, skrika så argt åt dig jag älskar så mycket, för att i nästa sekund ramla ihop i dina armar & gråta precis som en gör när hjärtat brister.. Det är ju inte dig min älskade som jag är arg på, jag är arg på jävla livet som inte blev som jag önskade, det jag ville att vi skulle få.. Jag orkar inte hålla masken jämt, jag måste få rasa, om bara så för ett ögonblick. Så kan det vara ibland & då är jag så glad att du finns. Fast du kanske inte hänger med i allt som rör sig inuti mitt huvud, så försöker du.. & jag behöver dig mer än du någonsin kommer förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar