Livet innan & efter, jo P R E C I S så känns det..

Nu skriver jag om det där som jag aldrig hade tänkt skriva om.. Eller i alla fall önskat att jag aldrig, någonsin, skulle behöva känna ett behov av att skriva om, eftersom det aldrig skulle ske.

Men nu hände det. Nu hände det mig & Benjamin & det känns som att livet just nu är indelat i ett före & efter 16 november. Dagen då vår bebis inte kunde stanna kvar. Det har gått lite mer än en vecka nu & fysiskt är jag tillbaka på banan. Min kropp är fantastisk. Inget har egentligen varit komplicerat med det här, kroppen har skött allt av sig själv & förutom en vidrig smärta som dröjde kvar, så var det inget "konstigt".. Jag har fått en helt ny respekt för min kropp. Jag uppskattar den mer än någonsin efter att jag blev gravid.. & även fast det lilla, lilla livet inte kunde stanna kvar & jag hatar den känslan mer än något, så kunde MIN kropp bli gravid. Det har varit något som jag oroat mig för i så många år.
När jag nu nästan fick vara gravid i 11 veckor, så insåg jag hur enormt tacksam jag är för att jag fått uppleva det en stund.. För det kändes så rätt. Jag njöt av att se en liten bula växa under kläderna, & fast den kanske inte var så synlig för andra, så syntes den för mig.. & det var helt ok. JAG var helt ok med att min kropp skulle bli större & att jag skulle gå upp i vikt. För första gången på jag vet inte hur länge, så var jag bekväm i min egen kropp. & jag tänker fortsätta vara det! Det är slut på självhatet & det eviga vikthetsandet.. Det ger mig inget annat är gråa hår & ångest. & det kan jag leva utan!

Vad jag har svårt att leva med nu är sorgen. Sorgen efter det som kunde varit, det som i mitt huvud & våra liv tog form, innan 16 november. Jag vet att det här hände av en anledning, att min kropp sa "nej, nu är något inte som det ska", men fan. Fan, kunde det inte fått vara rätt? Kunde inte allt fått stå rätt till med lilla bebis i magen? Jag vill inte tala för Benjamin, för jag vet att det här är hans historia med.. Men vad vi längtat. När det där strecket på testet dök upp så var vi nog båda i chock, eller ja, förvånade. Att det skulle gå så fort! Det räknar en ju inte med, när en vet att det kan ta år. Nu gick det knappt en månad, så hade något börja växa. Så stark rädsla & oro, & längtan har jag aldrig upplevt. & nästa gång, för jag vet inom mig att nästa gång blir det här rätt.. så kommer inte de känslorna vara mindre.

Men vårat liv känns just nu som ett innan & efter. & i det här "efter" så är det bebisar, gravida & allt som ens kan påminna om barn överallt. & jag står ut. Jag biter ihop. Men jag rår inte över att det sticker i mig av avundsjuka på de som har haft turen att klara sig förbi v. 12, som köper barnvagn & inreder. Det gör så ont att det ibland är olidligt. Men samtidigt så vet jag att snart, snart är vi också där. Vår tur är bara runt hörnet..

Livet tenderar sällan att bli precis som en tänkt. Både på gott och ont. Saker som en så hoppfullt hållit om inom sig raseras på en endaste dag. Planer, längtan, förväntningar. Poff, borta.
Fast jag vet att saker händer av en anledning, så gör det inte mindre ont när det sker.

Men jag känner ändå någon sorts hoppfullhet inför den närmaste tiden. Jag tror så mycket på, att det är vår tur nu. Så nära, att jag nästan kan ta på det. & jag är så lycklig att ha den underbaraste människan i mitt liv att gå igenom det här med. Han betyder allt.