Igår möttes jag av ett instagramflöde som hyllade Kristian Gidlund och sörjde hans bortgång. Han som fått leva med helvetet inom sig i nära 3 år. Jag har lite i smyg läst hans blogg, men inte känt att jag orkat ta in den helt. För det är för tungt. Cancer. Jävla, fucking cancer. Så jag avskyr den förbannade sjukdomen. Jag vet knappt någon i min närhet som inte känner eller vet någon som fått ge livet åt den vidrigheten. Min mormor slogs 3 gånger mot den, sista gången gick det inte mer. Och jag är fortfarande arg för att vi inte fick mer tid. Mer tid som jag behövde. Egoistiskt är det verkligen, men jag struntar i det. Hon betyder så mycket för mig och saknaden blir inte mindre med åren.. Snarare växer den. Om än mer hanterbar.
Jag valde att lyssna på Kristians sommarprat igår, stod i köket med disken och kände att det kanske var dags. Att lyssna på det sommarprat som nog är ett av de mest uppmärksammade och som verkar berört så många. Kände mig sorgsen hela tiden och när han började prata om sorgen över sina barn som aldrig kommer finnas, då brast det totalt. Hulkade mig igenom sista delen och satte mig i soffan och kramade om Benjamin så hårt jag kunde. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara om någon nära mig igen skulle drabbas av sjukdomen. Samtidigt kände jag en sån förbaskat tacksamhet att jag är frisk, att mina närmsta mår bra och att jag faktiskt får vakna varje dag och leva det här livet.
Det är mycket tankar kring livet och framtiden just nu. Och vänskap. Jag har kanske inte den största vänskapskretsen och jag är inte snabb på att komma in i nya umgängeskretsar heller. Jag vet inte om det hänger ihop med en rädsla för att inte bli omtyckt och bortstött, bortvald. Det är ju generellt min stora ångest, att någon med flit väljer bort mig. Att vara utanför, utesluten. Har känt så alldeles för mycket senaste åren och vare sig det har varit med flit eller inte, så gör det minst lika ont. Och jag har valt att dra mig undan många gånger för det. I ett försök att skydda mig själv, att förekomma en sådan situation.
De nära vänner jag har försöker jag vårda så mycket jag kan. Tyvärr tycker jag att tiden inte räcker till, jag skulle vilja göra så mycket mer tillsammans med dem. Men jag hoppas och tror att de vet hur mycket jag älskar dem.. Och det vet ju vilka de är! ♡
Nu är det dags för frukost och sen bege mig till jobbet. Hade inte räknat med att göra världens längsta inlägg här, men jag kände att jag var tvungen att få ur mig en del som legat och tryckt. Känns bra att den här bloggen ändå hänger med mig, oavsett hur illa jag sköter den. En liten sorts terapi ger den mig ändå.
Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar